Forensisk arkeologi - vad är det?

Precis som arkeologen arbetar kriminalteknikern med att förstå och förklara vad som hänt på en plats och kunna dokumentera och redogöra för detta. Vilka kopplingar finns mellan kriminalteknik och arkeologi?

Jesper Olsson skriver här om det i Sverige relativt okända området forensisk arkeologi.

Det har slagit mig att det finns många likheter mellan forensik och arkeologi. Att hitta skatter och gräva ut forntida gravar är en försvinnande liten del av dagens arkeologi. Fältarkeologi genomförs i skiftande miljöer, i brännande öken såväl som på siberiska taigan, på vrak i karibiska vatten och på hög höjd i Anderna, på romerska lämningar i stadsmiljö eller medeltida bytomter på skånska slätten. Ofta sker det under provisoriska och enkla förhållanden. Syftet med arkeologin är att förstå och förklara lämningar efter mänsklig verksamhet och bevara vårt gemensamma kulturarv åt dem som kommer efter oss.

På liknande vis arbetar kriminaltekniker i skiftande miljöer och ibland under pressande förhållanden. Även kriminalteknikerns uppgift är att förstå och förklara vad som hänt på platsen samt att på bästa sätt dokumentera för att kunna redogöra i rätten. De största skillnaderna ligger i tidsperspektivet, en arkeologisk undersökning kan handla om att förklara skeenden över tusentals år medan en kriminalteknisk undersökning kanske ska redogöra för sekundlånga händelseförlopp.

Det är väldigt ovanligt att en arkeolog får chansen att undersöka sådana specifika händelser eller ögonblicksbilder som till exempel Pompeji. Oaktat det kan man säga att den kriminaltekniska undersökningen nästan alltid är av större vikt för samhället. Omvända förhållandet gäller då vid hur mycket tid som läggs ner på en arkeologisk respektive kriminalteknisk platsundersökning.

Tvärvetenskapliga discipliner

Syftet för arkeologerna är att undersöka all mänsklig aktivitet och de måste ha möjligheten att återkomma till materialet med nya frågeställningar långt senare.

Arkeologerna registrerar och dokumenterar därför materialet rigoröst och använder sig av den absolut senaste tekniken för att till exempel digitalt bevara det som grävs bort. Det är ju så att många arkeologiska undersökningar tillkommer på grund av exploateringar, såsom väg- och husbyggen, där syftet är att undersöka de arkeologiska lämningar som ”ligger i vägen” för exploateringen.

Arkeologerna utför i det perspektivet en förstörande undersökning. Kriminalteknikern är fokuserad på det som är relevant för själva brottet och kan lämna övrigt därhän. Det är mer sällan en kriminaltekniker behöver återkomma till en brottsplats för att reda ut nya frågeställningar, och oftast är det så att man inte ens kan komma åt brottsplatsen i ett senare skede eftersom den då är kontaminerad, städad, ändrad eller förstörd.
Både arkeologin och forensiken är tvärvetenskapliga, en stor andel av metoderna har ”lånats” från andra vetenskaper och ganska få är egentligen rent arkeologiska eller rent forensiska. Som exempel inom arkeologin kan nämnas geofysiska prospekteringsmetoder som innefattar till exempel metalldetektering, georadar och magnetometer som lånats från geovetenskapen.

Stor nytta av metalldetektering

Första gången en metalldetektor användes så var det, intressant nog, i kriminaltekniskt syfte. Redan i mitten på 1800-talet hade man idéer om att elektricitet skulle kunna användas för att hitta mineraler, och då framförallt guld, i jord och berg. Men första praktiska användningen dök upp när amerikanske presidenten Garfield utsattes för ett mordförsök 1881.

Garfield blev skjuten i ryggen men överlevde initialt, men tyvärr kunde inte läkarna lokalisera kulan som begravt sig långt in kroppen. Alexander Graham Bell erbjöd sig då att försöka hitta kulan med en metalldetektor som han hade byggt. Metalldetektorn gav utslag men ingen kula kunde hittas. Det visade sig senare ett det var stålfjädrarna i presidentens sängbotten som hade gett utslag. Man kan väl säga att experimentet lyckades till viss del, men patienten dog (två månader senare).

Metalldetektering används numera mer regelbundet inom arkeologin men har länge fått kämpa för sin plats. Metalldetektorerna har stämplats som plundrarverktyg och ofta har de tidiga erfarenheterna varit dåliga. Dagens metalldetektorer är mycket avancerade och användarvänliga med både visuell indikation på skärm och ljudindikation, men den största framgångsfaktorn är erfarna detekterare. Enkelt sagt krävs det att man erfarenhetsmässigt kan koppla ihop detektorindikation med objekt i marken, och för att göra det måste man ett oerhört antal gånger ha grävt upp det som detektorn indikerat för. I ”skräpiga” miljöer som till exempel parker, innergårdar och trädgårdar där mängder av spik, kapsyler och folie kan ha slängts är detta ännu viktigare för att undvika att gräva på allt. Även i dagens enklare detektorer finns det mängder med inställningar att göra, bland annat kan man välja att diskriminera bort indikationer som inte är av intresse.

Bortdiskriminering kan dock medföra att relevanta objekt missas om det bortdiskriminerade objektet ligger direkt intill. Tyvärr möter man alltför ofta synsättet att vem som helst kan metalldetektera bara man har en modern detektor, men jämförelsevis blir man inte rallyförare bara för att man köper en rallybil.

Drar nytta av arkeologiska metoder

De senaste nio åren har Polisen i Skåne/region Syd haft tillgång till professionell kompetens inom framförallt metalldetektering men även osteologi (läran om ryggradsdjurens skelett). Kombinerat med tillgång till moderna detektorer har det inneburit att förutsättningarna varit mycket goda. Drygt ett femtiotal insatser med sökningar efter bland annat vapen, hylsor, kulor och ammunition har gjorts varav ungefär hälften har givit resultat. Till exempel användes metalldetektor framgångsrikt vid eftersök av ”Gubbaligans” gömmor då man bland annat utgick från koordinater lagrade på en GPS som fanns i beslag. Upphittat benmaterial föranleder ofta stora polisiära insatser och förmågan att snabbt kunna göra en osteologisk bedömning av benmaterialet har sparat mycket tid och resurser.

Georadar kan användas vid markundersökningar samt i golv- och väggundersökningar i byggnader. Man brukar jämföra georadarn med ett ekolod men som istället för i vatten visar förändringar eller avvikelser i marken. Som ett framgångsrikt exempel vill jag framhålla undersökningarna i Förlösa där georadarn indikerade två tydliga avvikelser varav den ena visade sig markera platsen för det nedgrävda mordoffret. Undersökningen
fortskred sedan som en arkeologisk undersökning genom schaktning med grävmaskin, ganska omgående kunde nedgrävningen och sedan kroppen lokaliseras.

Kriminaltekniker från Kalmar påbörjar

Det är min övertygelse att forensiken och i slutänden det polisiära utredningsarbetet skulle kunna ha stor nytta av den forensiska arkeologin och att det skulle öka möjligheten att hitta nya samarbetspartner inom forensisk forskning. Nedan följer ett antal exempel på metoder och användningsområden inom arkeologi och osteologi som kan vara av intresse för forensiken.

Arkeologiska laboratorier långt framme

De arkeologiska laboratorierna och grävande institutionerna använder sig av erkända tekniker som till exempel röntgen, de har även förmåga att använda portabel röntgen. Nyare tekniker som μXFR (Micro-X-ray fluorescence) används för att identifiera extremt små spår. RTI (Reflectance Transformation Imaging) är en foto-, ljussättnings- och bildbehandlingsteknik som skapar en reliefeffekt som förstorar minsta spår. De arkeologiska laboratorierna ligger långt framme avseende färg- och metallanalys och de använder sig av Ramaninstrument för analyser av olika vätskor och substanser.

När det gäller fältmetoder används tekniker som till exempel LiDAR (Light detection and ranging) och flygfoto. Inom marinarkeologi används ibland AUV:s (Autonomous Underwater Vehicles) utrustade med sonarskanner och avancerade kameror. När det kommer till platsundersökningar sker det ofta med hjälp av laserskanning, fotogrammetri och GIS (geografiskt informationssystem). Osteologi, eller fysisk antropologi som det oftast kallas internationellt, är ett ämne som är nära knutet till arkeologin.

Tafonomi som beskriver nedbrytningsprocesser är ett område där osteologer och rättsläkare borde kunna ha ett utökat samarbete. Till skillnad från rättsläkare är osteologer i Sverige tränade på att identifiera både djur- och människoben samt vana vid att arbeta med både fragmenterade och brända ben. Idag finns det även osteologiska metoder för att på mikrostrukturell nivå skilja på djur- och människoben. I USA finns ”Outdoor Human Decomposition Facilities” där forskare studerar nedbrytningen av (donerade) människokroppar med syfte att få fram vetenskapliga fakta som sedan kan användas i mordutredningar.

I sådana utredningar kan även studiet av VOC (Volatile Organic Compounds) där man undersöker hur de vätskor och ämnen som skapas vid nedbrytning av en till exempel nedgrävd människokropp sprids i omgivande miljö vara till god hjälp.

Forensisk arkeologi etablerad i Europa

Definitionen av forensisk arkeologi är ”en disciplin som använder arkeologiska teorier, metoder och tekniker i en rättslig kontext” och att ”den kombinerar arkeologisk, tafonomisk och kriminologisk kunskap för att lokalisera, dokumentera och förklara pedologiska, ekologiska och osteologiska fynd och mönster på en (möjlig) plats för en händelse eller brottsplats”.

Forensisk arkeologi har egentligen aldrig funnits som en egen disciplin i Sverige. På 90-talet startades AFFA (Arbetsgruppen för forensisk arkeologi) som var en aktiv del i det som senare blev GMP (Gärningsmannaprofilgruppen).

1996 skrevs en RPS-rapport utifrån det då rådande forskningsläget och därefter har AFFA levt kvar i varierande omfattning men med en tydlig lokal koppling till Stockholmsområdet trots att man arbetat med att marknadsföra sig själva ute i landet. Intressant nog berättar Petra Molnar (kriminaltekniker/osteolog i Stockholm) att bara under det senaste året har det varit ett stadigt flöde av polisiära uppdrag som krävt både
arkeologisk och osteologisk expertis. 

På många håll i Europa är forensisk arkeologi en etablerad och erkänd disciplin, den ingår i ENFSI:s nya Workgroup ”Scene of Crime”, men i Sverige existerar den egentligen bara tack vare ett par eldsjälars engagemang. Artikelförfattaren har de senaste två åren varit representant i ENFSI:s Project Group ”Forensic Archaeology” och hoppas att deltagandet från svensk sida kan utökas eftersom det finns en stor potential inom området. Förhoppningen är att disciplinen ska växa och kunna vara till större nytta i det brottsutredande arbetet i framtiden.

Kulor hittades med hjälp av metalldetektorer

I skrivande stund var artikelförfattaren delaktig i att hitta sex kulor på platsen där 16-årige Ahmed Obaid mördades den 12 januari (intill en busshåll plats i Rosengård i Malmö). Jesper Olssons kollega uttalade sig i Sydsvenska den 2 februari:
– Vi har ny kraftfullare utrustning och vassare kompetens för att söka i den här typen av miljö, säger Lars Förstell.

Text: Jesper Olsson

Foto: Anders Elmkvist/Peter Törnberg samt Sydsvenska Dagbladet.

Artikeln publicerades i tidningen Kriminalteknik nummer 1/2017.